Här skriver medarbetare från Pjäsens Hundhem, och då främst Rebekah Johansson kåserier, tankar, känslor och historier om hundar som korsat hennes liv. Ibland förekommer även texter av andra personer. Hundar som lämnat oss, hundar som roat oss och hundar som vi minns med kärlek. Hoppas vi kan roa er med denna sida, både till skratt och tårar.
Pjäsens Vänner - Våra Minnen...
Till arkivet>>
En vän för livet - vad är det?
Hunden är människans bästa vän sägs det... Men är vi bästa vänner tillbaka?
Under de år jag jobbat med omplaceringshundar har jag många gånger gråtit så hjärtat brustit, jag har varit förbannad till ursinne och jag har känt mig tom - helt tom och slut på luft. Många gånger så funderar jag: "Hur kan du kalla honom din bästa vän?" Och jag pratar då om ansvaret man har över en bästa vän, som inte kan förmedla sina känslor för dig tillbaka med ord. Din hund. Människans bästa vän.
Ofta hör jag om hundar som avlivats och tagits från denna jord för att deras husse och/el. matte varit oförmögna eller för lata för att ändra på ett problem-beteende. Och det kan handla om så enkla beteenden som en hund som tuggar på saker hemma, gör utfall mot hundar eller morrar mot okända. Lika många gånger hör jag människor uttala: "Han fick en knäpp, han blev galen." När man ställer motfrågan om HUR och VARFÖR och VAD VAR FELET? Så finns inga svar mer än att deras "bästa vän" blev galen och bet en hund/människa/kanin/katt eller morrade mot densamme. Sällan hör jag matte och husse förklara att de uteslutit fysiska besvär och att de tränat sin hund för instruktör för att ändra ett problem-beteende. Nej, det blev helt enkelt för dyrt eller för tidskrävande för att avlägga detta på deras "bästa vän".
En bekant till mig hade en hund som efter 6 år högg henne svårt i armen när dom satt och kelade i soffan. Detta var till synes oprovocerat och väldigt olikt hennes hund som i övrigt varit mycket snäll och trevlig under de nästan fem år de haft tillsammans (omplacering). Hon ringde till mig och grät förtvivlat. Hade hennes bästa vän blivit galen? Hon mässade om avlivning och frågade mig om jag kunde ta hunden till veterinären. Till hennes förvåning vägrade jag men sa att jag gärna tog hunden till veterinären ändå. "Vad menar du? Hon bet mig och morrar nu på mig! MIG! Hennes "mamma"!!!" Ja, och vill vi inte veta VARFÖR hon plötsligt förändrade beteende? Det hade jag velat om det var min hund... Hon blev rasande på mig som kritiserade hennes beslut och lade på luren i örat på mig. Dagen efter fick jag ett meddelande från en gemensam vän att hunden somnat in. Frågan kvarstår fortfarande: Varför förändrades hennes hund? En fråga vi aldrig kommer att få svar på men som jag fortfarande undrar över. Hennes förklaring: "En hund ska inte bitas."
En dag när jag var ute med min egna hund på promenad så skrek min hund till, vände sig mot mig och blottade sina tänder. Jag blev givetvis förvånad, han hade ju alltid varit så snäll. Dagarna efteråt så morrade han åt mig flera gånger och jag fick inte gärna ta på honom. Han var som förbytt. Jag ringde till veterinären och förklarade att jag hade en liten vän hemma som uppenbarligen inte mådde så bra. Jag blev rätt häpen då jag genom min utsaga till receptionisten blev tillfrågad när jag kunde komma in för avlivning. Jag sade att jag skulle återkomma och ringde en annan veterinär för en utförlig hälsokontroll. Väl hos veterinären uppförde sig min annars så lugna hund som ett monster och munkorgen åkte på, efter att ha kollat både blodvärden och känt honom över kroppen utan att hitta fel så valde jag att gå vidare med röntgen. Lyckligtvis hittade vi svaret där. Han hade svår dysplasi på vänster höft. Konstigt nog såg vi varesig hälta eller smärta under den fysiska undersökningen. Med tanke på hur svårt sjuk han var och att han nått en ålder mer än väl över genomsnittet av den ras han var av så lät jag boka en avlivningstid och ett par dagar senare fick han somna in mjukt i min famn, fylld med köttbullar i magen och mina tårar täckte hans päls av saknad då jag förstod att han farit över till andra sidan. Sorgen var enorm givetvis, men en del av mig visste att jag gjort det som var bäst, och det är det bästa man skall ge sin bästa vän. Jag hade inte överlevt utan att veta att det var mitt enda alternativ - för hans egna bästa.
Jag har avlivat många hundar idag. Och alltid har jag vetat att vad som var anledningen till varför jag behövde befria min vän från ett liv med mig på jorden. Därför gör det mig så ont att så många hundägare inte bemödar sig att ens undersöka vad som är felet på sin hund innan avlivningstiden bokas och utförs. Hur kan man då kalla detta sin bästa vän? Jag har träffat hundar både i och utanför Pjäsens Hundhem som uppvisat plötsliga beteende-förändringar som med enkelhet har löst sig genom ett besök hos veterinär eller ett par kurser hos utbildad hundinstruktör. Och är vi inte skyldiga att utesluta fysisk åkomma och arbeta med vår vän för att komma igenom svåra tider innan vi gräver deras grav? Jag anser det.
Tyvärr är det många unghundar som får sätta livet till när dom kommer upp i spökåldern, trotsåldern eller könsmognaden. Många inser inte att hundarnas förändringar är hormonella, övergående och går att arbeta med. Den gulliga valpen blev en gläffsande, juckande och bångstyrig hund som med morr och naffs försöker stiga i rang över människorna i hushållet. Och vet ni vad? Detta är normalt. Vet ni något annat? Jo, många hundägare tycker att deras hund blivit "galen" och låter dem somna in. Deras bästa vänner får somna in för att dom blivit uppstudsiga tonåringar. Är det verkligen rättvist?
Som hundägare anser jag mig skyldig till att hjälpa min "bäste vän" när han har det svårt. Det är jag som valt in honom i mitt liv, det är jag som står ytterst ansvarig för hans välmående. Att han gör utfall mot andra hundar på promenad kan vi råda bot på, att han biter på lister när vi är inte är hemma kan vi råda bot på, att han bitit ihjäl en katt har vi kunnat förbygga och om min hund visar tecken på instabilitet så kan det faktiskt vara JAG som är problemet och inte min hund vilket gör det min skyldighet att ändra på. Det är min skyldighet som hundägare att göra min bäste vän frisk om han är sjuk. Och det är min skyldighet som hundägare att förstå det ansvar jag har över min vän, att uppfostra och vårda min hund, min bäste vän.
Om min snart 3 åriga blandrasflicka Yla skulle förändras i sitt beteende och ev. också bita mig så svårt att jag behöver uppsöka läkare så skulle jag känna mig skyldig till att förstå varför hon agerat som hon gjort och också undersöka varför. Kanske är det något jag kan med hjälp av veterinär eller instruktör kan åtgärda så jag får tillbaka min flicka, så som jag känner henne, igen? Dessutom är jag skyldig till att få henne att må bra och ingen hund som biter sin förare/matte/husse mår bra. Varför är det så få som resonerar på samma sätt? Hur kan man utan att ta reda på varför en beteendeförändring uppkommit bara välja att ta bort en individ som man kallar sin "bästa vän"?
Vi har inte bara som ansvar att låta våra hundar leva lyckliga liv med kärlek och aktiviteter. När vi tar på oss ansvaret över en fyrbenta bästa vän så har vi förpliktelsen att låta våran vän fälla ut sina vingar och fara mot skyn då vännen inte längre kan leva smärtfritt på vår jord. Vi har privilegiumet att låta dem slippa lida när dagen är mogen för dem att fara vidare. Och även om hjärtat brister av sorg och rösten inte håller så är det våran skyldighet att ge våran Bästa Vän ett bra liv och ett mjukt avslut på jordelivet.
Har man inga skyldigheter för det liv & den individ man valt in i sitt eget liv, ett liv man valt att vårda och aktivera i resten av dess liv? När den ulliga lilla valpen kom, var då inte meningen att ge valpen ett gott liv även som vuxen? Hjälpa hunden att bli en god individ och hålla hunden frisk och glad?
Jag undrar vad livslängden på en svensk "kamp-hund" är? Dessvärre inte speciellt lång kan jag tänka - för inga misstag från hundens sida accepteras, jobbas med eller försöker lösas. Lättast är helt enkelt att "ta bort" hund med någon defekt - oavsett om "defekten" går att upplösa. Ta bort o skaffa nytt... Det gör ont att se, det gör ont att uppleva.
Vila i frid älskade vänner...
/ Rebekah Johansson
2007-10-12, 09:14
Senast publicerade:
:: En vän för livet - vad är det?
:: Älskade Filippa
:: "Vi hundar blir bara vad ni människor gör oss till"
Visa alla>>